Jag hade tänkt skriva hela den här sommaren. Sitta på stugverandan om kvällen och vara sådär inspirerad.
Inspirationen har inte uteblivit, det är skrivandet som har varit som bortblåst. Datorn stod där i stugvrån och stirrade på mig. Istället läste jag reamde och night circus. Blev förvånad, förbryllad och lite förargad. Sen gick jag och badade.
Jag vet inte om det blir så värst mycket mer skrivande de kommande veckorna heller tyvärr. Onsdagen får utvisa hur mycket tid det egentligen finns. Eller för att parafrasera en skröna hörd, under sommaren, “för oss finns inte tid”. Låter tryggt.
Men istället för att skriva har jag funderat på texten. Och om berättarteknik. När författargrepp går över styr och vad som gör att man ibland inte ser dem som just “grepp”. Att Gormenghast mer är en karaktär än en plats känns inte som ett grepp. Inte heller att låta läsaren vara i ovisshet om fler av familjen Stark kommer gå åt. Men att börja varje kapitel in media res och återberätta efteråt varför de befinner sig i knipan, som till exempel i “Lies of Locke Lamorra” känns så. Och var går egentligen gränsen mellan ett berättartekniskt grepp och faktisk handling? Berättarteknik är viktigt, men en gimmick är en gimmick. Jag tycker att The Night Circus lider av detta. Underbara miljöbeskrivningar blev plötsligt kryckor som skulle hålla en medioker och relativt ointressant berättelse uppe. Till en början älskade jag varje liten kort tältbeskrivning, men för mig blev de snarare den där biten socker innan ricinoljan. Att jag är något besviken på the night circus går kanske inte att missa.
