Så i Söndags var det dags att spela Mission: Red Planet. Mitt exemplar visade sig innehålla 3 grå austronauter för lite och visst känns spelplanen lite billig…
Asmodee har redan skickat ut tre sprillans nya austronauter till mig 🙂
Korten har dessutom lite borttappade bokstäver vilket gör ett och annat kort ganska svårläst. Men i det stora hela påverkar det absolut inte spelets spelvärde. För det här är ett riktigt trevligt spel som gärna spelas fler gånger.
När jag satte mig ner och läste igenom reglerna kände jag en viss oro. Det finns ett visst motstånd i mitt hem mot spel som går ut på att backstabba varandra… Men till trots att det finns kort som går ut på att spränga bemannade raketer, locka över eller rentutav skjuta motspelaraustronauter, så är spelet allt för kaotiskt för att detta ska spela någon större roll.
Ja, det här är ett Faiduttispel, och det märks. De båda Bruno lånar friskt av sina egna spel och främst är det väldigt likt citadells. Men med raketer 🙂
Kan ju inte bli bättre.
Vår spelomgång led lite av att vi som vanligt learned by doing, vissa kort har en text som är fri för tolkning medan reglerna i häftet är mer klara (eller vad sägs om det här: Place two austronauts on two different ships. Är det två per skepp eller två totalt? I reglerna står place one austronaut on two different spaceships… Lite mer specifikt om man så säger.)
Men i det stora hela var det ett snabbt spel och även om kaoset ibland tog överhanden slutade spelet väldigt jämnt. Slutställning 55, 54 och 44. Så för tre personer som varken läst igenom sina 9 roller vidare bra, eller som hade full koll på reglerna var det “dött skägg” som det numera så vackert heter.
Nästa gång ska jag nog hålla lite mer koll på planen än på vad som ligger på raketerna…
Vi hann även med två partier Pentago igår… alltid lika trevligt. hemingway utbrast i ett “Åh, nej, shit det här är ju ett Fez-spel…” och jag tror han har rätt.
