Neil och jag har gjort slut många gånger. Just nu har vi det lite tufft rent känslomässigt. Jag tycker han sviker mig allt som oftast. Vi förstår inte varandra riktigt lika mycket längre. Men det är den nya Neil. Den gamla Neil och jag är som ler och långhalm. Vi kan prata nätterna igenom, minnas, dricka ett gott vin, prata strunt och förkasta och hylla allt omkring oss som vi själva känner för stunden.
Den Gamla Neil skrev det här 1986. Pure brilliance.
I Cthulhu
or What’s A Tentacle-Faced Thing Like Me Doing In A Sunken City Like This
(Latitude 47° 9′ S, Longitude 126° 43′ W)?
I.
Cthulhu, they call me. Great Cthulhu.
Nobody can pronounce it right.
Are you writing this down? Every word? Good. Where shall I start — mm?
Very well, then. The beginning. Write this down, Whateley.
Läs resten
Fantastisk läsning. Och glöm nu inte att läsa sluttexten, ett ursnitt av den finns här för er som inte orkar läsa…
That Lovecraft, a devoted anglophile, was a fan of the man’s work is unsurprising. That P.G. Wodehouse was a fan of Weird Tales is perhaps more so. How their lengthy correspondence got into my grubby little hands I do not wish to go into at this point. Suffice it to say that I possess not only their only collaborative novel (alternatively titled The What Ho! On The Threshold and It’s the Call of Cthulhu, Jeeves ) but also fragments of their musical, Necronomicon Summer , in which the heroine is called upon to sing those immortal lines:
I may be just a bird in a gilded cage
A captive like a parakeet or dove,
But when a maiden meets a giant lipophage
Her heart gets chewed and broken, like that old adage�
-I’m just a fool who
Thought that Cthulhu
Could fall in love!
För än mer Lovecraft/P.G. Wodehouse kan ni alltid ge er i kast med Rollspelsbarens Gentlemännen utan skuggor
