Frustrerande härligt

Sena nätter smyger jag fram, sakta, för att inte riskera att storma rakt in i ett bakhåll. Överallt lurar farorna. Jag vet det, jag hör dom, hur dom skrapar sina vassa knivar mot stenen, hur dom krälar fram över golven. Överallt finns kvarlevorna efter dom som gick före mig. Deras blod fläckar golvet vart jag går. Jag försöker tyda vad som kan ha drabbat dom och ibland är jag tacksam för den bråkdel av en sekund det ger mig att förbereda mig för anfallet.

Och hela tiden hör jag i fjärran skriet av den fruktansvärda skapelse som vaktar dessa domäner.

Då och då kontrollerar jag min ränsel, har jag allt? Var lade jag terpentinen? De läkande örterna och salvan mot pesten? Och det är då det händer… som från ingenstanns finns dom bara där. Ett par fruktansvärda bestar med drägglande käftar som sargar mig svårt och slår mig ur balans, och innan jag har hunnit få fotfäste igen och få upp min sköld till försvar har dom slitit upp min strupe…

Jag spelar Demon’s Souls, kanske det konstigaste och mest ambitiösa spel jag spelat på länge. Krasst sett är det ett rätt mediokert “rpg”, dessutom ett japanskt sådant, men utan blå hårkalufser, galna cutsenes och konstiga minispel. Nej istället är det ett japanskt rollspel för konsoll som lånar friskt från den europeiska traditionen, i alla fall vad det gäller setting. Och Demon’s Souls piskar det mesta i genren på just stämning. Dessutom gör det väldigt många saker rätt.

Jag har spelat spelet ganska länge nu och försökt mig på att definiera vad det är som gör att jag tycker det här är roligt. För egentligen är det inte det. Anledningen är att det är så bisarrt svårt innan man har förstått sig på hur man ska göra, och har man otur finns det ingen som berättar för en, eller tipsar om hur man ska agera innan man möter på en stor, elak, själstörstande demon… Och dom finns det flera av.

Just den biten, att jag som spelare inte vet, är en stor del av spelets charm (och det som gör det svårt). Väldigt mycket information delges dig inte i spelet, i vanlig mening. Nej istället får du förlita dig på att andra, som spelar spelet, väljer att lämna meddelanden och råd efter vägen om hur du ska gå till väga. Och för att göra det hela mer intressant så vet du inte heller om du alltid kan lita på informationen du får. Du blir helt enkelt paranoid, på riktigt. Och det gör att spelet får ett kraftigare tag om dig och drar dig med in.

Det finns en wiki, startad av inbitna spelare, som är fullmatad med tips, råd och hemligheter och som ständigt fylls på med nya strategier, råd och tips.

Detta är ett spel som inte har några som helst problem med att ha ihjäl dig om du inte har full koll på vad som händer. I mörka gångar kan det plötsligt finnas avgrundsdjupa hål, det som ser ut som en dörr kan dölja en fälla, och ett rum fullt med skatter kan snabbt förvandlas till ett brinnande inferno. Så man dör, väldigt ofta. Och när du dör får du vackert börja om i början av den nivå du befinner dig på och kämpa dig tillbaka till platsen du dog och din blodfläck, för att där återfå alla de själar som du samlat på dig. Själar är spelets valuta. Och för dom kan du köpa på dig utrustning du behöver, eller så kan du samla på dig tillräckligt många för att köpa upp dina stats.

Och för att göra det bara lite svårare för dig är det dessutom så att om du dör, på vägen till din blodfläck, ja då är alla dina själar du burit på borta för alltid, och du får börja samla ihop dom igen.

Frustrerande? Absolut.

Men ack så härligt. För när du för femtioelfte gången har kämpat dig igenom slottet och står öga mot öga med den demoniska best, du för stunden valt att kväsa, och till sist får in det där avgörande hugget eller lyckas få iväg pilen mot alla odds, ja då är det helt magiskt. Belöningssystemen går igång för fullt och man käner att man verkligen har “åstadkommit något”. Och då är all frustration och allt man har fått utstå i spelet som bortglömt och man ger sig av för att ta sig an nästa best.

Demon’s Souls har dessutom många fler finesser. Man kan bjuda in andra spelare för att få hjälp tillexempel. Och man kan invaderas av andra spelare med onda avsikter… dessutom kan en av bossarna i spelet vara kontrollerad av en motspelare… eller så är han det inte.

Och som om inte det vore nog påverkas spelvärlden av vad du gör och vad alla andra spelare gör. Varje delvärld har en såkallad world tendency. Skalan går från Pure Black  till Pure White och din spelvärld påverkas av hur tendensen är. Skulle den vara Pure Black kommer dina fiender att vara tuffare, men i gengäld belöna dig med fler själar och bättre loot. Om den däremot är Pure White är fienderna lite lättare att kväsa, men du blir inte riktigt lika rikligt belönad. Dessutom finns det speciella events i världen som du bara stöter på om din värld har rätt tendens när du befinner dig där…

Och plötsligt inser jag att jag är fast i en spelvärld och den har alla trumf på hand. Det enda jag kan likna det vid är den känsla jag hade när jag som åttaåring spelade soloäventyret Tjuvarnas Stad. Allt var dödligt, minsta skatt kunde visa sig vara penslade med gift och varje nytt vägval kunde sluta i ond bråd död…

Ja, såhär i efterhand kanske inte Tjuvarnas stad kan vara sådär fantastiskt som jag minns det. Men en sak är säker Demon’s souls är just precis det.

Frustrerande och härligt på samma gång. Och väldigt väldigt beroendeframkallande.