men det jobbas på i det tysta. Förhoppningsvis finns det mer tid över att vara aktiv på alla fronter efter sommaren.
Just nu arbetas det mest på kurragömmaklubbens gamla scenarion. Skrivs om och bättras på. Dessutom har jag syltat in mig i vad som verkar bli ett av de mest intressanta produktioner som Kurragömmaklubben har gjort till dags dato. Transmedia så det förslår.
Äntligen har jag skaffat mig sommarens läsning. Traditionen bjuder att man införskaffar en halv hyllmeter som sedan plöjs i stugan under kvällstid. Eftersom jag inte har hunnit läsa så mycket sedan i julas har det fått bli en del böcker på den långa “att läsa” listan som har kvalat in i år.
China Mieville – Railsea
George Martin – A dance with dragons
Neal Stephenson – Reamde
Erin Morgenstern – Night Circus
Vad läser du i sommar?
Jag har precis börjat med Night Circus och är knappt hundra sidor in. Tyvärr känns det redan nu som att boken kommer vara lite av en besvikelse. Fantastiska cirkusbeskrivningar räddar inte en ganska platt berättelse. Karaktärerna känns oinspirerande och det är alltid illa när man kan gissa sig till hur ett kapitel slutar, i förväg. Däremot älskar jag “scenografin”, det filmiska beskrivandet och mystiken det lockar med. Så jag hoppas att berättelsen hinner ikapp miljön och att löftet om fantastiska upptäckter levererar snart. Kom just på vad det är som skaver.
Smolket av att ha läst Jonathan Strange & mr Norell, för det är precis samma känsla. Ett löfte om underbara ting.
Och alldeles för många sidor av löfte utan att hämta hem.
Återkommer i ämnet.
En annan sak, på samma ämne. I våras hade jag ett fantastiskt samtal med en kollega till mig. Han arbetar med film och manusskrivande. Vi diskuterade karaktärer och hur man förmedlar den där magin. Det där glappet mellan beskrivning och upplevelse som betraktaren fyller i helt själv. För det är där det händer. Inte på boksidan eller i filmen utan i hjärnan. Självklart är texten eller scenen och replikerna som levereras en katalysator och det är först när tillräckligt presenteras, men inte allt, som det händer. Typexempel på när det inte funkar är filmen “The loss of a teardrop diamond”. En rätt medioker film med vackra miljöer och där filmmakarna har valt att övertydligt presentera att huvudpersonen är självisk och rätt otäck. Såpass att man valt att låta henne säga det rätt ut. Jag som betraktare känner mig varken underhållen eller speciellt smart och min fantasi får tråkigt och går ut och dricker öl med sina vänner vansinnet och kärleken.
Se då hellre “The Carnage”. jag kan inte säga mer. Det är inte en fantastisk film, i ordets direkta bemärkelse. Du kommer inte att få se brinnande attackskepp vid Orions axel. Men filmen är underbar. Just för att man inte vet speciellt mycket.
