När jag var liten hade vi en bokstavstavla i köket. Den var sanningen. Varje dag övade jag i smyg på alfabetet och ibland lät jag mina föräldrar tro att det var de som lärde mig. Men det var tavlan. När alfabetet var inövat tappade tavlan sin dragningskraft. Då var det istället tidningsartiklar om världen utanför som lockade. “Mamma, jag ska aldrig gå i skolan, för där tar de knark” – Johan 4 år. Eller så var det uppslagsverken ute i vardagsrummet som ständigt lockade. “Pappa, åk aldrig till Indien, för där finns världens farligaste orm.” Ja ni förstår. Sådär höll jag på och drev min omgivning till vansinne. Men nu har jag själv barn. Och jag har alltid haft den där tavlan i minnet och tänkt att när jag får barn då ska just den tavlan sitta i mitt kök. Och det gör den nu. Plötsligt faller allt på plats. Jag har haft väldigt svårt att placera bokstaven U i alfabetet. Dessutom i vilken ordning man sätter V och W. Bokstaven Ä har jag dessutom alltid tyckt har varit lite fulare än de andra. Som om den inte hörde hemma.
Nu vet jag varför. Varsågod Saga, hoppas du också kommer tycka om alfabetet lika mycket som jag.
Och du, när dina lärare säger till dig att du inte kan alfabetet. Hänvisa till mig så ska jag visa dem sanningen.
