Dangerous Minds har just lagt upp en intervju med William Gibson. Om man är intresserad av framtid möter nutid och var mr Gibson får sin inspiration från. Han pratar bland annat om Twitter, som en av sina stora inspirationskällor.
“I find twitter to be the most powerful aggregator of sheer novelty that humanity has yet possessed. […] It is the 1990´s equivalent of a shopping bag filled with $500 worth of important magazines.”
Gibson talar även om fenomenet med porr-botar på twitter som till en början svärmade kring honom, när han startade sitt konto. Och nu när de har utrotats känner han en viss nostalgisk saknad.
Man kan identifiera när twitter fick inflytande över hans bok Zero History, just på grund av porr-botreferensen.Dessutom nämner han hur hans liv ter sig när han skriver sina böcker. Det är en lång process, säger han. Fjorton månader utan ett normalt liv. Tror att de flesta som skriver känner igen sig i det där. Oberoende av om man skriver noveller, böcker, fan fiction eller bara väldigt långa kontaktrapporter.
Precis som jag ogillar han att ta bilder när han reser. För det är egentligen inte de där bilderna som är de viktiga minnena, och som ger en inspiration utan det som sker runt omkring. Dofter, ljud etc. Något som fick stor inverkan på hur jag beskriver miljöer i mina egna scenarion. Visst kan en bild vara bra som en guide till en spelledare eller som en handout till spelarna. Men det är ändå viktigast att kunna beskriva en plats mer levande, hur luften darrar, hur försäljaren ständigt suger på sin mustasch innan han godtar eller refuserar ditt bud.
Intervjun är väldigt intressant, vare sig man gillar Gibson eller inte. Gillar särskilt delen om mainstreams vara och inte vara. Och hur något som kan vara mainstream kan passera obemärkt för många idag. Det handlar mer om att man hör något i bruset som man lägger märke till i förbifarten. Ett budskap bland alla andra. Och varför det är så.
Gibson talar om ett paradgimskifte, där mainstreamkultur inte längre är så mainstream som vi tror. Och framförallt inte har den makt mainstream en gång hade.
Man talar även om gammelmedias roll på internet och att de stora tidningsjättarna kanske snart inser att de inte kan tjäna dom pengar man trott och drar sig ur, vilket ger internet tillbaka till alla freaks. För helt ärligt, likt bilindustrin, vilken annan form av verksamhet skulle klara sig i en affärsmodell där man är beroende av att investerare pumpar in pengar i deras verksamhet för att de ska kunna finnas kvar på en marknad där de inte är efterfrågade. Jag är själv en stor förespråkare för tryckt media, eller snarare läser jag hellre böcker på papper än på nätet (även om iPad kanske kommer att förändra min syn): Det är något med känslan av papper och doften av bok som är trygghet och ett löfte om eskapism, en möjlighet att fly undan vardagen. Men att läsa nyheter på nätet måste vara gratis. Att betala för att få premiummaterial känns förlegat och dumt.
Nåväl, jag ska inte fastna i en lång diskussion om medias vara eller inte. och inte heller ska jag referera hela intervjun.
Ni får se den själva. Den är ganska lång, men sevärd.
Och sen bör ni snarast läsa Pattern recognition, Spook Country och Zero History om ni är det minsta intresserade av reklam och marknadsföring. Eller bara vill läsa riktigt bra technofuturistiska thrillers, fast i en nutid (och i vissa fall en dåtid) som ni knappt känner igen.
Som nybliven förälder tänker jag även mycket på vad jag ska lämna vidare. Kommer min lilla Saga att dela min fascination av att läsa och skriva? Vad komemr hon behöva kunna i sitt liv, som jag inte kan? Finns det något jag aldrig lärt mig som hon borde kunna? Och så är det såklart. Jag pendlar mellan total skräck inför framtiden och en känsla av att framtiden kommer bli fantastisk för henne. Och på det temat lämnar jag er med följande lilla text skriven av William Gibson 1986.
In the May 1986 Vancouver Magazine I had a feature article called Sequels of literary parents who had written about their offspring. When I asked William Gibson to be part of my project he not only posed with his son Graeme and a hard copy of his Hugo award, but he also wrote a beautiful little essay on a father’s love for a son.
————————————————————
“I was an only child, both parents dead. Kind of like being the sole survivor of some drowned Atlantis; nobody else remembers. The way back, it turns out, is to have your own kids. As a kind of bonus, you get to figure out all the kid stuff you might have missed on the way up. Like I’d only ever known how to make this one kind of paper airplane, a really clumsy one that didn’t fly very well. So I started buying Graeme books with instructions for different planes. Now he knows about 20 different folds: darts, canards, flying wings, tiny little origami numbers that imitate swallows, step-discontinuity airfoils that I still haven’t learned how to make…We fly them off the front porch, they get caught in trees, I knock them down with sticks. Truly the basic stuff of sanity.”
William Gibson
