En levande själ är en bok jag tycker mycket om. Den är skriven av P C Jersild och handlar om hjärnan Ypsilon som för övrigt beskriver sig själv såhär och som på samma gång pekat med hela handen (eh, hjärnan) hur saker ska vara.
“Jag är en naken hjärna som vilar i ett akvarium. Ena ögat har de låtit mig behålla. Det sitter som ett litet målat ägg på sin stängel framför själva hjärnan. De har tagit bort allt som jag inte behöver: kroppen, halsen, ansiktet, själva kraniet, ögonmusklerna. Men ett öga har jag fått behålla. Jag ser bra – men bara rakt fram. Av någon anledning har de också lämnat ytteröronen kvar. De slokar sorgset på var sin sida om de grågula, veckiga hjärnhalvorna…Sammanfattningsvis ser jag ut som en trådig havsmanet med ett uppspärrat emaljöga i fören.”
Utöver att boken känns extra aktuell i tider med bristande vård och vinstdrivande företag som kapitaliserar på den produkt som är patienter så känns beskrivningen ovan väldigt aktuell för egen del. Dom senaste fem dagarna har det gått ganska långsamt med skrivandet. Det har stått nästan helt still och då och då har jag raderat och editerat mer i befintligt material än fått ner ny text. Orutinerat och väldigt dåligt för berättelsen. Som tur är har Scrivener en snapshotfunktion så egentligen fördröjer jag bara processen med att ta bort saker som jag sedan återgår till. Allt lite sisyfosiskt när man tänker efter.
Det är först när man skalar bort allt onödigt som skrivandet rullar på som det ska. När man inte längre försöker ordna hur man ska skriva, när man ska skriva och varför. Eller försöker vara smart och tänka ut i förväg varför saker händer. Det fungerar ju inte särskilt bra i det vanliga livet heller för den delen. Saker händer och då hanterar man dom. Att redan i inledningen tänka:
“Jo men såhär gör jag, om karaktär A bara kommer ihåg att fundera över lykantropi ur ett antropologiskt perspektiv innan hon åker ut i skogen så kan jag säkert täppa till ett par logiska luckor som jag inte vet ännu om dom kommer ställa till några problem.”
makes no sense. Igår löste jag flera problem i ett svep, just genom att sluta planera så fruktansvärt mycket. Till att börja med har jag stört mig på att en av mina karaktärer är isolerad och utan någon att prata med. Under en lång period har jag försökt “lösa” det problemet med att planera. Det har verkligen inte lett någonstans. Jag har försökt addera nya karaktärer, förbipasserande och låtsaspersoner, men utan att det har hjälpt. Till sist insåg jag att det inte känns motiverat att introducera någon ny karaktär som ska göra hans tillvaro mer social. Det fungerar helt enkelt inte, hans resa är en ensam resa. Isolering och galenskap och barrskog i en ohelig allians. Att då låta tant Märtha knacka på gör hela historien till ett enda stort bullkalas istället. Inte vad jag har tänkt mig. Så Märtha får vackert åka hem igen medan hennes systerson ligger gömd på golvet och låtsas att han inte är “hemma”. Genom att introducera mer “normala” karaktärer i “normala” situationer har gjort att passagerna med Erik, som den ensamma systersonen heter, inte känns lika långrandiga, dessutom har jag kunnat skruva upp bisarrfaktorn ytterligare eftersom partier av galenskap följs av partier med mer normala händelser. Alltså, vissa av mina kapitel är helt enkelt Chandler i vänner. Jag skäms nästan när jag skriver det. Men det är ju sant och det fungerar alldeles utmärkt.
Och för övrigt kan jag redan nu lova att det inte finns några varulvar i splitter. Nu vet ni. Men det finns hjärnor. Och någonstans ligger en hund begraven.
Så kom ihåg, ta bort allt som historien inte behöver. Låt hjärnan sköta sig själv och titta rakt fram utan att lyssna för mycket på dig själv som ska redigera och teorisera om berättelsen. Ja händerna kan få skriva också. Men inget mer så ska ni se att det mesta löser sig. Planering gör ingen glad. I alla fall inte i den kreativa processen. Och om tant Märtha kommer med bullar kryp ihop på golvet i fosterställning och låtsas som om du inte är hemma.
Förresten, har ni inte läst En levande själ? Gör det.
