Hej mamma.
Jag har funderat länge på om jag ska skriva brev till dig igen, ett tag tänkte jag att det inte behövdes, utan att du visste ändå. Jag har en dotter, hon är lik dig när hon sover. Hon fyller 2 i sommar. Saga Elisabeth heter hon. Kanske blir du arg. Och jag kan förstå det på ett sätt, om det hade varit någon annans barn. Men nu är barnet mitt. Och då, om du tänker efter, är namnet Saga självklart.
När hon ska säga sitt namn säger hon Kaka.
Vi övar förresten på alfabetet i köket, på bokstavstavlan du vet, och sjunger hela rasket till blinka lilla stjärna. Dessutom är hon envis. Som jag. Som du. Såklart. Och älskar böcker.
Underbara unge.
När vi städade ur hemma hos dig hittade jag och Anna ett kort. Jag minns inte exakt vad det stod på det. Men det var ett foto på morfars stuga, och på baksidan hade du skrivit ner en dikt. Något om att ifall du inte fick vara i skogen fick du kramp. Det har fastnat. Vi har en liten stuga, Åsa, jag och barnen. Inget märkvärdigt, liten men mysig på knappt 30 kvadrat. Tomten är vildvuxen och i stort behov av översyn men en dag blir det odlingar i långa rader. Morötter, sockerärtor och egen potatis. Det växte liljekonvalj runt husknuten, jag fick gräva bort dem. Men det finns fler nere i skogsslänten och jag tänker att dom får vara kvar, så är du ändå med på något vis.
Mormor skulle nog vara orolig över det. Jag förstod aldrig hennes oro som barn. Ån, brunnen, liljekonvaljerna och skogen. Allt hade sina alldeles egna, fasansfulla faror. Men jag förstår nu, tror jag. Nu finns allt där så nära inpå. Från verandan kan man höra bryggans gnissel och skogens sus. Det växer blåbär och kantareller lite varstans på tomten och tallen sträcker sig högt mot himlen.
Det är paradiset. Du hade trivts där.
Idag är det 4 år sedan.
En evighet. Men ändå alldeles nyss.
